yoghurt's corner

Jaha...så sitter man här igen då...okej...denna gång känner jag mig lite visare än sist iallafall...eftersom jag nu vet mer än jag gjorde sist...igår pratade jag nämligen med Honom...efteråt kändes det rikigt bra...inte så bra som om han hade sagt att han insett vilket misstag han gjort och vill reparera skadan...men iallafall... (han sa inte det alltså) men det var ju inte väntat heller...vi pratade och jag fick säga det jag behövde få ut...och ut kom det...jag sa precis vad jag kände och hur hemsk hela förra veckan hade varit och ja allt precis allt...för det var lika bra tänkte jag...och det gick ju bra...han höll faktiskt med om en hel del och speciellt att han hade varit en sktistövel då när han sparkade ut mig, bokstavligt talat, från sängen för att exet ringde och sa att hon skulle komma över kl 2:30 på natten...så då fick jag åka hem...han sa att han skulle ringa när hon åkte hem men det gjorde han inte och när jag tillslut ringde honom kl 8:30 kvällen efter så sa han att det var slut....det var det...fast jag visste det redan på natten när jag åkte hem...
Ja ja iallafall...nu e det ju över...och det känns bra...han säger att han tycker om mig som person och tycker om att umgås med mig...men att han inte är kär i mig...och det e ju faktiskt helt ok...jag kan ju liksom inte tvinga honom...inte vill jag heller....om en man vill ha mig så ska det ju vara för att jag är jag och inte för att jag tvingar honom att tycka om mig...det hör ni ju själva det går ju inte ihop liksom... :)
Så nu har vi bestämt att vi ska vara vänner...VA? säger en del...Kan du det då? säger andra...jag menar du har ju känslor för honom, ellerhur? Ja det stämmer...det har jag men jag känner också att jag har mer att vinna på om jag är hans vän än om jag aldrig mer skulle prata med honom...och jag e ju faktiskt vuxen nog att bestämma själv även om det finns en del tydligen som känner att de måste bry sig om vad jag gör och gnälla lite om det...men men det e ju upp till dem...har de inget bättre för sig än att hålla koll på vad jag gör så...gör det då....jag bryr mig inte...iallafall nu kom jag bort från ämnet lite..så tillbaka....
Jo det känns bra att vara vänner...att känna att jag faktiskt kan ringa och sms:a honom utan att känna att han tycker att jag stör och att veta att han faktiskt inte har nåt emot att umgås och prata med mig...det känns bra...ja jag vet jag kanske e trög...men i slutändan så e det ju ändå mitt val...och så länge jag kan leva med det e det ju det enda som räknas...ellerhur?
Och jag tycker om att prata med honom...visst förhållandet var kort...men ett förhållande består ju av så mycket och konversation e ju faktiskt en del och den delen gjorde vi faktiskt riktigt bra...och vi hade kul och skrattade mycket...lika humor och lika sätt att dela ut den...så varför skulle jag inte vara vän med honom? 
Så just nu låter jag det vara så och ser dagen an...kanske det bara blir ljusare eller oxå kommer regnmolnen tillbaka...det vet jag inte just nu och kanske e det bästa att inte spekulera just nu heller...utan bara njuta av det lilla ljus som tränger fram... :)

Tjolahopp...

Hej hopp...
Tänkte jag skulle göra ett försök här då...få ut mina tankar i cyberrymden liksom...kanske det inte är någon som tittar förbi dock...men egentligen..spelar det någon roll? Asså jag menar man skriver ju ändå...och sedan om det är någon som läser och kommenterar...vad kul! och om inte...tja då går ju livet vidare iallafall...
Ibland känns det ju ganska skönt att få skriva av sig om allt möjligt...som t ex när man blir behandlad som skit fastän man inte förtjänar det liksom...som jag då...jag är hur snäll och trevlig som helst och ändå går jag på en nit varenda gång man försöker sig på nåt...*suck* det börjar ju bli lite jobbigt liksom...
Varför är det så att en del ska få ha allt medan andra inte får nåt liksom? Jag för min del kan tycka att det är lite orättvist...och jag begär inte så speciellt mycket faktiskt...eller just nu vill jag inte ha något...tror jag inte iallafall...eller jo det kanske jag vill ändå...jag vet vad jag vill ha...
Jag vill ha nåt som togs ifrån mig förra helgen...utan någon förklaring...men utöver det så...nej inget...jag orkar inte längre...det där med kärlek det är bara överskattat...det är tydligen inte till för alla...och tydligen inte då för mig...för varför ska man annars gå singel i 8 år (ja ni läste rätt...8 ÅR!!!...vad e det för fel på mig då kan man undra?...och faktiskt så undrar jag det oxå...) för att sedan då äntligen hitta någon som verkar helt underbar, helt rätt liksom...och allt är toppen och verkar lovande tills hans ex kommer hem från semestern och vips så är allt upp och nervänt och en annan är kastad på sophögen...låter spännande ellerhur? Det var det inte kan jag säga...mer förvirrande... speciellt som han säger att han inte har några känslor alls för exet och att det har varit slut i 1,5 år liksom...*suck*...livet e bra grymt ibland...
Och så kommer en annan då oskuldsfullt skuttandes längs vägen och träffar på detta par som tydligen inte har gått skilda vägar ännu...fastän han tror det dock....och så får man på käften rent ut sagt...jag som inte har gjort nåt...jag som inte har gjort något annat än ha varit hur snäll som helst...och bjudit på mig själv...så som man gör när man träffar någon man tycker verkar intressant och man vill lära känna mer...och han bjöd in mig i sitt liv oxå...för mig är det betydelsefullt...eftersom jag känner mig som en novis på förhållande fronten liksom...vilket är förståeligt efter 8 år i ensamhet...
Men men...nu sitter jag här ensam igen...så vad var det för mening då? I 3 veckor kändes det som om att äntligen var det min tur...äntligen skulle jag få chansen...det verkade lovande...och jag var gladare än jag varit på länge...och sedan då? Tyckte någon däruppe att nu fick det vara nog...nu har hon varit glad länge nog...nu drar vi undan mattan...och vi gör det på ett elakt sätt och använder oss av dåliga förklaringar...ja det gör vi..hehe...sagt och gjort...*suck*...asså hur man än gör så man ändan bak...och vad jag än gör så blir det bara fel...
Ja ja...nog dravlat denna första gång...fast igentligen skulle jag nog kunna dravla på ett tag till...men men...imorgon ska jag ut och parta lite...om jag kan hitta någon kompis som vill hänga på...för det e ju inte kul att gå själv liksom...så jag får väl se vad som händer...inte för att jag tror att så mycket händer eftersom jag fortfarande e lite heartbroken så att säga och den här veckan har nog varit den längsta i hela mitt liv...och sedan veta att han e hemma men inte hör av sig till mig...det e verkligen en pina...fastän han har sagt att han vill att vi ska vara vänner...undra hurdana vänner han menar då? Vänner som aldrig pratar eller träffas eller?

Tack och hej leverpastej...